Det blir inte alltid som man har tänkt sig...
Tanken med denna blogg var att jag skulle skriva om mina äventyr ute i vida världen. Det blev dock inte riktigt som jag hade tänkt mig. Nu sitter jag nämligen hemma i Sverige igen och har upptäckt att jag inte skrivit en enda gång här på bloggen under min vistelse i Paris. Jag har å andra sidan skrivit några inlägg på resedagboken.se istället.
Nu kanske ni undrar vad jag gör hemma? Meningen var ju att jag skulle stanna i Paris till nästa sommar och det ska jag också, men det blev lite rörigt.
Jag ska åka tillbaka till Frankrike i slutet av månaden och då ska jag också börja jobba i min NYA familj! Mitt i allt det här har jag nämligen flyttat från min gamla familj. Jag stod inte ut!
Nu ska jag för sista gången älta de problem jag haft under mina första veckor i Paris:
Allt började bra och jag trivdes till en början. Dock så skedde det ett missförstånd efter drygt en vecka och jag råkade ut för världens utskällning. Utskällningen var dock ett misstag, men jag blev livrädd och därmed var mina resterade sabbade. Jag kunde inte sova, var konstant illamåendes, hade ont i huvudet och en klump i magen... Jag gick runt och var rädd hela tiden. Rädd för att göra fel.
Att må fysiskt dåligt i flera veckor fick mig att inse att det här inte var rätt för mig. Jag började se felen med familjen. Felen var det att jag fått en familj jag från början inte alls önskat av förmedlingen. Jag hade tackat ja till familjen av ren välvilja och lycka av att jag faktiskt fått en familj. Jag lyssnade inte på mitt hjärta som egentligen sade att det här var fel från början. Det var dumt av mig, men jag har nu lärt mig av mina misstag.
Mina önskemål var att få ta hand om två barn i åldrarna 1-6 år, boendes i centrala Paris. Vad var det jag fick? Tre barn i åldrarna 4-12 år, boendes utanför Paris.
Jag gav det en chans, men det funkade inte. Jag var uttråkad, kände mig som en hushållerska instängd i ett gigantiskt slott och allt var så sterilt. Jag hade klaustrofobi och kände mig otroligt ensam. Jag saknade frihet. Mamman var alldeles för överbeskyddande och jag kunde inte känna mig som en del av deras familj. Det gick bara inte...
Jag pratade med förmedlingen men de var inte det minsta intresserade av att försöka hjälpa mig. De försökte bara övertala mig att stanna kvar och intala mig att allt skulle komma att bli bättre, men det kändes inte bra. Jag och familjen hade ingenting gemensamt. Jag är en aktiv tjej som gillar att göra saker, men barnen hade inga fritidsaktiviteter utöver läxor och att bara vara hemma i huset.
Under en ett par veckor sökte jag intensivt efter nya lösningar och till slut hittade jag en ny familj. Den nya familjen består av två pojkar som är 2 och 5 år samt deras föräldrar. De bor i Neuilly-sur-Seine och jag kommer att ha ett eget rum på sjunde våningen ett par kvarter bort. Rummet har utsikt över La Défense och ligger bara ett stenkast ifrån metron.
Jag har träffat familjen tre gånger och allt känns väldigt bra så här långt. Jag längtar efter att få komma tillbaka!
Det är jätteskönt att vara hemma, men jag har haft det jätteroligt i Paris också! STORT tack till alla som har stöttat mig under den här tiden!! Nu ska jag bara ta hand om mig själv i några veckor innan jag återvänder!
Jag måste bara säga att jag hann med att fira min 20-årsdag i Paris med båda mina föräldrar och två av mina bästa vänner! Här kommer några glimtar av min första sejour i Paris:
Nu kanske ni undrar vad jag gör hemma? Meningen var ju att jag skulle stanna i Paris till nästa sommar och det ska jag också, men det blev lite rörigt.
Jag ska åka tillbaka till Frankrike i slutet av månaden och då ska jag också börja jobba i min NYA familj! Mitt i allt det här har jag nämligen flyttat från min gamla familj. Jag stod inte ut!
Nu ska jag för sista gången älta de problem jag haft under mina första veckor i Paris:
Allt började bra och jag trivdes till en början. Dock så skedde det ett missförstånd efter drygt en vecka och jag råkade ut för världens utskällning. Utskällningen var dock ett misstag, men jag blev livrädd och därmed var mina resterade sabbade. Jag kunde inte sova, var konstant illamåendes, hade ont i huvudet och en klump i magen... Jag gick runt och var rädd hela tiden. Rädd för att göra fel.
Att må fysiskt dåligt i flera veckor fick mig att inse att det här inte var rätt för mig. Jag började se felen med familjen. Felen var det att jag fått en familj jag från början inte alls önskat av förmedlingen. Jag hade tackat ja till familjen av ren välvilja och lycka av att jag faktiskt fått en familj. Jag lyssnade inte på mitt hjärta som egentligen sade att det här var fel från början. Det var dumt av mig, men jag har nu lärt mig av mina misstag.
Mina önskemål var att få ta hand om två barn i åldrarna 1-6 år, boendes i centrala Paris. Vad var det jag fick? Tre barn i åldrarna 4-12 år, boendes utanför Paris.
Jag gav det en chans, men det funkade inte. Jag var uttråkad, kände mig som en hushållerska instängd i ett gigantiskt slott och allt var så sterilt. Jag hade klaustrofobi och kände mig otroligt ensam. Jag saknade frihet. Mamman var alldeles för överbeskyddande och jag kunde inte känna mig som en del av deras familj. Det gick bara inte...
Jag pratade med förmedlingen men de var inte det minsta intresserade av att försöka hjälpa mig. De försökte bara övertala mig att stanna kvar och intala mig att allt skulle komma att bli bättre, men det kändes inte bra. Jag och familjen hade ingenting gemensamt. Jag är en aktiv tjej som gillar att göra saker, men barnen hade inga fritidsaktiviteter utöver läxor och att bara vara hemma i huset.
Under en ett par veckor sökte jag intensivt efter nya lösningar och till slut hittade jag en ny familj. Den nya familjen består av två pojkar som är 2 och 5 år samt deras föräldrar. De bor i Neuilly-sur-Seine och jag kommer att ha ett eget rum på sjunde våningen ett par kvarter bort. Rummet har utsikt över La Défense och ligger bara ett stenkast ifrån metron.
Jag har träffat familjen tre gånger och allt känns väldigt bra så här långt. Jag längtar efter att få komma tillbaka!
Det är jätteskönt att vara hemma, men jag har haft det jätteroligt i Paris också! STORT tack till alla som har stöttat mig under den här tiden!! Nu ska jag bara ta hand om mig själv i några veckor innan jag återvänder!
Jag måste bara säga att jag hann med att fira min 20-årsdag i Paris med båda mina föräldrar och två av mina bästa vänner! Här kommer några glimtar av min första sejour i Paris:
