Skönt att denna dag snart är slut!!
Klockan är 23.30 och om 30 minuter är denna dag slut. Den första december 2008 lider mot sitt slut...
Jag hoppas att morgondagen blir bättre, men jag är rädd.
Jag är rädd för att denna dag ska återupprepas... Det är första gången jag känt så här sedan jag återvänt till Paris.
Dagen började redan knepigt när jag skulle hämta Maxime och fortsatte inte heller lättare över lunchen så han vägrade att äta. Det slutade med en liten fight mellan honom och mig innan han till slut åt upp sin mat och till slut också somnade i sin säng. Sedan kom Michaela över en sväng och höll mig sällskap eftersom hon hlömt sina kartonger som hon köpte på IKEA igår. Sällskapet gjorde susen och jag var något muntrare efteråt, men det skulle tydligen inte vara alltför länge...
Redan på hemvägen från Antoines skola märkte jag att han var lite halvgnällig och eftersom han varit sjuk tänkte jag vara "snäll" mot honom och låta honom slippa karaten (karaten som han för övrigt inte alls tycker om... så han borde verkligen ha tackat mig idag!) Jag fick en superidé om vad vi skulle göra istället och barnen nappade hyfsat på den. Nämligen att baka pepparkakor!
Det började ganska bra när vi satt och bakade ut våra små kakor, men slutade inte lika bra.
Antoine fick ett smärre utbrott när han upptäckte att jag var mycket snabbare på att baka ut mina kakor och att mina tagit mycket mera plats på plåten än vad hans gjorde. Jag försökte förklara för honom på franska att det fanns fler plåtar och att det faktiskt inte är någon fara om man inte bakar lika snabbt. Han satt för det mesta och lekte med degen, så lite får han väl skylla sig själv också.Nä, då kastade han först degen på golvet och då blev jag ganska arg på honom. Sedan slog han mig och när jag i detta virrvarr försöker reda upp situationen känner jag doften från köket... Doft och doft, rättare sagt det luktar bränt! Jag har bränt pepparkakorna i ugnen!!! Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag ville bara hem till mamma!
Med Maxime i min famn kändes det något mer tröstande och jag bestämde mig för att baka några kakor till i alla fall så att familjen skulle få smaka hur de verkligen ska smaka. När föräldrarna kom hem och jag berättade om dagens missöden log de åt mig och smakade de "bra" kakorna. Det visade sig vara lyckat! De tyckte i alla fall om dem.
Kvällen skulle dock också fortsätta med att jag skulle vara barnvakt, vilket kändes helt åt skogen. Men barnen somnade ändå ganska lätt och jag fick tid för mig själv att andas ut. Stor suck...
Lite gladare blev jag dock när jag fått meddelande om att Charlie kommit fram till Chamonix och till och med skaffat franskt nummer. SMS-tajm!! Dessutom fick jag lön idag och min familj betalade också mina IKEA-inköp. :)
Det som började så bra, slutade i katastrof...
Jag hoppas att morgondagen blir bättre, men jag är rädd.
Jag är rädd för att denna dag ska återupprepas... Det är första gången jag känt så här sedan jag återvänt till Paris.
Dagen började redan knepigt när jag skulle hämta Maxime och fortsatte inte heller lättare över lunchen så han vägrade att äta. Det slutade med en liten fight mellan honom och mig innan han till slut åt upp sin mat och till slut också somnade i sin säng. Sedan kom Michaela över en sväng och höll mig sällskap eftersom hon hlömt sina kartonger som hon köpte på IKEA igår. Sällskapet gjorde susen och jag var något muntrare efteråt, men det skulle tydligen inte vara alltför länge...
Redan på hemvägen från Antoines skola märkte jag att han var lite halvgnällig och eftersom han varit sjuk tänkte jag vara "snäll" mot honom och låta honom slippa karaten (karaten som han för övrigt inte alls tycker om... så han borde verkligen ha tackat mig idag!) Jag fick en superidé om vad vi skulle göra istället och barnen nappade hyfsat på den. Nämligen att baka pepparkakor!
Det började ganska bra när vi satt och bakade ut våra små kakor, men slutade inte lika bra.
Antoine fick ett smärre utbrott när han upptäckte att jag var mycket snabbare på att baka ut mina kakor och att mina tagit mycket mera plats på plåten än vad hans gjorde. Jag försökte förklara för honom på franska att det fanns fler plåtar och att det faktiskt inte är någon fara om man inte bakar lika snabbt. Han satt för det mesta och lekte med degen, så lite får han väl skylla sig själv också.Nä, då kastade han först degen på golvet och då blev jag ganska arg på honom. Sedan slog han mig och när jag i detta virrvarr försöker reda upp situationen känner jag doften från köket... Doft och doft, rättare sagt det luktar bränt! Jag har bränt pepparkakorna i ugnen!!! Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag ville bara hem till mamma!
Med Maxime i min famn kändes det något mer tröstande och jag bestämde mig för att baka några kakor till i alla fall så att familjen skulle få smaka hur de verkligen ska smaka. När föräldrarna kom hem och jag berättade om dagens missöden log de åt mig och smakade de "bra" kakorna. Det visade sig vara lyckat! De tyckte i alla fall om dem.
Kvällen skulle dock också fortsätta med att jag skulle vara barnvakt, vilket kändes helt åt skogen. Men barnen somnade ändå ganska lätt och jag fick tid för mig själv att andas ut. Stor suck...
Lite gladare blev jag dock när jag fått meddelande om att Charlie kommit fram till Chamonix och till och med skaffat franskt nummer. SMS-tajm!! Dessutom fick jag lön idag och min familj betalade också mina IKEA-inköp. :)
Det som började så bra, slutade i katastrof...
Kommentarer
Trackback
