sandralotta

Usch, vad jag inte gillar avsked!
Vid 15-tiden lämnade jag henne på tåget vid Gare de Lyon. Min kära vän, Charlotte.

Efter att vi kramats x antal gånger och tagit farväl var det dags för dig att kliva på tåget. Jag vet att det såg bryskt ut när jag vände på klacken och bara gick, men jag kunde´inte vända mig om igen för att se dig gå ombord och bara försvinna...
Tårarna kom, men jag torkade bort dem. På metron på vägen hem var du den enda i mina tankar.
Jag måste ha sett helt bedrövad ut och det blev jag påmind av en liten flicka som ständigt försökte söka ögonkontakt med mig och ge mig ett leende. Det var som om hon försökte säga någonting. Någonting i stil med: "Don't worry... She's not gone forever. You will see her soon again."
Jag kunde bara inte titta på den lilla flickan. Det gjorde för ont.


Nu sitter jag här på mitt rum. Jag är tillbaka i mitt rum. Jag är hemma.
Kyrkklockorna slår och jag borde gå ner och se till att jag får i mig någonting att äta.  Men vad är det för vits?
Det känns inte lika roligt längre. Lägenheten är bara tom...
Du har åkt och därmed även mitt middagssällskap.

I love you, darling! <3 

Vi ses snart igen!!